Hängslen

Genom mitt liv har jag avundats personer som har förmågan att "bara vara", de som bara kan sakta falla bakåt och låta livet föra de dit de är ämnade att hamna. Jag har börjat hitta den känslan men det irriterar mig dock att det har tagit så lång tid. För mig har det alltid krävts en medveten satsning för att utvecklas i livet. Ett litet krig har alltid behövts utkämpas för att erövra stunder, minnen och erfarenheter. Det känns ungefär som att ovetandes ha fastnat med hänglena i brevlådan - man traskar på i godan ro längs ivets väg, när resoren nått sin fulla längd så rycks plötsligt ens fötter undan och man dras snabbt baklänges längs ack så välbekanta traktorspår med ansiktet i leran. Min förhoppning är att resoren en dag mattats och går av och istället för att ryckas tillbaka så slungas jag med samma kraft framåt. Då är allt slit trots allt inte är förgäves...belöningen har bara låtit vänta på sig. Visst, jag kommer troligtvis vara öm i ryggen ett tag efteråt, kanske får jag även bära med mig ett ärr ifrån snärte resten av livet. Men det gör mig ingenting, för det är väl faktiskt så att ärren finns där för att påminna oss om tider och platser när vi faktiskt kände, när vi faktiskt levde...när vi helt plötsligt blev avbrutna i vårt ifrågasättande och tvingades att för en stund "bara vara"...