söndag 21 juni 2009

Sajberspejs-Don Quijote

Ibland undrar jag vad som är viktigast, själva utgången av alla fighter eller är om det är figherna i sig själva som skapar meningsfullhet och tillfredsställelse. Då menar jag inte fysiska handgemäng, utan mer de vardagsslagsmål som vi har med andra ex i form av diskussion, egna parterrlägen som huruvida vi ska gå iväg med sopsorteringen idag eller mer personliga huvudbryderier om livet. Vilar man för en stund i tanken om att det inte är målet som är det viktigaste utan att det är vandringen, hur krokig och backtrackande den än kan verka, är det som verkligen betyder något, så faller alla målbilder och facit om hur livet bör se ut vid vissa tillfällen. Människans utveckling vilar till stor grund på att vi väljer att ordna in oss en samhällsstruktur där vi på olika sätt hjälper varandra att vara så effektiva som vi bara kan. Detta funkar eftersom människan på de flesta sätt är ett flockdjur som inte har några problem med att delegera ansvar, inte ens när det kommer till så viktiga saker som omsorg om våra egna barn eller vård av av släkt och vänner. Allt det positiva vi får ut av denna effektivisering gör att vi, om vi inte jobbar på att inte göra det, förlorar vår indivualitet - vi är fortfarande fria att välja dock sätter kollektivet upp oskrivna regler för hur "livet" ser ut. Dessa kommer för alltid vara oskrivna, men de är ändå svåra att värja sig ifrån, varje tidsålder har sin "norm och trend" - just nu är det sk "lattepäron" som sätter trenden i föräldravärlden (förklaring på begreppet kan ges vid önskan). Jaha, what's your point undrar ni som läser nu... ja, jag vet inte riktigt. Jo, vi skall fortsätta att slåss mot våra väderkvarnar, de fungerar som grundmarkeringar i farleder och blir punkter som vi kan relatera och navigera utifrån. De hjälper oss att förstå var vi är/var för tillfället, de är inte är inte mållinjer som skall tävlas att nås.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar