Coverlover

Jaha!

Då har man gjort första gigget i rule brittania... Återkommer till det, först lite kontemplerande varför det dröjt så med inlägg i bloggen trots att det finns tonvis med stoff...ja, svaret finns väl faktiskt just däri. När man rycks upp med rötterna så befinner man sig för ett ögonblick i ett ingenmansland där man ingenting hellre vill än att känna myllan mellan tårna igen..ett lindrigt chocktillstånd där man plötsligt famnar efter allt som kan innebära eller bidra till trygghet. Som jag tidigare varit inne på så tror jag att vi i "trygghetsvärlden" behöver få känna oss sårbara ibland..och då menar jag inte berörd, utan verkligen omskakad till den grad att syllarna till vår egen existens måste återplaceras...Vi=jag. Nåväl, nu har jag iallafall "hittat fötterna" i min nya verklighet och saker och ting börjar så smått falla på plats. Det är lite kul att när man abrupt flyttar kartnålen till en ny vardag som är helt obekant så innebär en utflykt på en kilometer ett äventyr - för det finns en liten osäkerhet om att man inte skall kunna hitta tillbaka hem. Det är precis där som jag anser att livet levs, i den osäkerheten...för mig finns inte livet i tryggheten i att "allting blir om jag vill att det skall bli"..för mig finns livet utanför tryggheten, i de tillfällen där jag tvingas agera..inte kontemplera. Ordspråket "ignorance is bliss" har faktiskt en sann innebörd..jag menar inte att okunskap slår kunskap - men trots allt ur ett mänskligt perspektiv, där vi är vana att kontrollera utfallet av vår existens så kan det innebära en frihet att låta ödet styra för en stund.

Nuså, lite vardag... Giggade för första gången brittisk mylla ikväll. Långt ifrån fullsatt, men jag tror dock att det i längden kommer att få fler folk till puben än annars skulle vara där - vilket skulle kännas mycket bra. Det slog mig ikväll när jag satt och spelade att jag faktiskt presterar något. Det är klart att jag är medveten om jag sitter och spelar, men jag menar mer att jag liksom får något att hända... Det är lite kutym i Sverige (för oss med sviktande självkänsla) att nedvärdera våra prestationer, dock slog det mig att jag faktiskt sitter i en Londopub och levererar "örhängen" men dock med god kvalitet - jag tänkte: "Fan, jag är bra på det här.." En skön känsla.. Jag har varit ifrån allt som jag känner som hem i en månad nu, saknar JesKarMaPaJoSoFreGePeÖrStoDaChriTobClaAndDavFra något fruktansvärt - men välkomnar saknaden efersom jag iochmed den inser hur viktiga ni är för mig... over and out! //Berghajävel

Testade nytt jobb också, på Oxford Street (tvärgata till men ändå! :))

Shandi, please..

Måste erkänna att jag faktiskt gömde mig på mitt lilla rum under förmiddagen idag. Anlände visserligen sent inatt och var ganska seg, men det fanns en pirrande magkänsla som gjorde att jag inte riktigt kände mig trygg nog att våga mig en trappa ner. För närvarande är jag inneboende hos Frida och Nick, som bor ovanpå den pub som de driver - puben som jag kommer att jobba i under våren. Kändes säkrare att ta de första trevande stegen med Frida närvarande, så jag väntade in henne. Det är en liten skum känsla, att vara ny och helt okunnig, i ny miljö och kultur. På hemmaplan har man vuxit sig kanska kaxig, på ett bra sätt - eftersom man är trygg och vet så väl hur världen omkring en fungerar. Man kan även gå så långt att man, med viss framgång, kan förutspå och planera sin kommande verklighet. Den känsla av liten- och osäkerhet som infinner sig när man lämnar tryggheten och beger sig in i något som man inte själv har full kontroll över är skrämmande, jag har känt den tidigare och kände så väl igen den under förmiddagen. I en vardag av överflöd, där man är van att själv påverka och i viss mån även skapa sin verklighet skapas ett beroende, det blir väldigt tydligt när man helt plötsligt inte längre håller i tyglarna utan måste förlita sig på någon annan att visa vägen och hålla handen. Trots att jag flera gånger i mitt liv kastat mig ut i denna osäkerhet så känns den lika ny och äkta även denna gång - jag var mycket nervös när jag passerade svängdörren bakom baren och insåg att det var dags att möta blickar och ta risker igen. Men jag inser såhär efter ett halvt shift (visserligen bara som extrahjälp) i en äkta och välfylld engelsk pub att det är just den känslan som jag behöver söka upp med jämna mellanrum...jag tror faktiskt alla behöver det...men på olika sätt och i olika grad. Människan är en komplicerad varelse, men som jag ser det är vi ändå på ett sätt mycket simpla - vi är som mest stolta och nöjda med oss själva när vi tagit oss igenom något som vi tvekade på att vi skulle klara av. När jag snabbt skummar igenom vad jag skriver så inser jag att det på många sätt låter "pretto", men vad jag menar är att man behöver inte korsa en öken eller bestiga ett alldeles för högt berg för att utmana sig själv, en pilgrimsresa kan faktiskt bara bestå av en promenad runt huset... Nu sova

Location:Esher,Storbritannien

En annan del av Arlanda

I väntan på flight så har jag via Tv4play upptäckt programmet "en annan del av Köping". Sjukt härliga o roliga personer, så välproducerat att det har Svt-feeling! Tobbe är ju kung! Förövrigt smakar Carlsberg på tapp bra även i gaten på ARN.

I'm out




- Posted using my iPhone

Mobilblogg no.1

Yo! Har just upptäckt att det går fin, fint att blogga via iPhonen - lycka! Ombokad igen..men fick ha kvar rummet, har riggat upp studion och tänkte spela in ett par låtideer. Compact living är även portabelt nuförtiden - right up my alley. :)



- Posted using my iPhone

Location:Radisson, Arlanda

Travel bugs

Jaha, då är äventyret igång då. Det 3 kolli stora flyttlasset har gått från Örebro, mot London och något helt nytt och obekant. Allt har gått väldigt fort, jag bestämde mig ju egentligen i början av november att detta verkligen skulle ske. Det har dock känts väldigt lätt allting efter att jag tog beslutet att göra något annat ett tag. Alla har liksom bara flytit på... förutom att jag hade den otroligt turen att med hjälp av en bekant få hjälp med jobb och boende, så gick det även väldigt lätt att hyra ut lägenheten i andra hand, tjänstledigt från jobbet, bilen ulånad..ja, det är tusen och en småsaker som bara "löst" sig..vilka alla för sig hade kunna innebära både huvudbry och verkliga problem. Det är skönt när någonting bara händer..faller på plats av sig själv..man hinner inte ens med att analysera sönder det. :) Jag har även haft en underbar tid i och med att jag fick flytta in med två hjärtevänner och vara "källargubbe" under en månad - en härlig månad som jag aldrig kommer glömma eftersom även den kändes SÅÅ bra. Tack vare ett långt jullov (lärare vet ni) så har jag har även fått möjlighet att umgås lite mer med fler personer som betyder mycket för mig.. den underbara Famljen Blond på Brickeberget, Slowhand, Frosty McBeard..för att nämna några. Jo, så det har liksom varit toppen allt...fram tills idag. Resfebern slog till när jag vaknade, kändes helt plötsligt väldigt konstigt att åka ifrån allting som jag trivs så bra med. Det är klart att man som 33-åring inte förevigt kan vara en jullovande inneboende i en småbarnsfamilj..men för en stund önskade jag att jag kunde fortsätta en liten stund till åtminstone..

Nu är jag iallafall ivägflugen, dock inte än på en pittoresk pub i utkanten av London..tvåbäddars svit på Radisson iväntan på ersättningsflyget - efter två inställda flyg..en jämrans massa vänta..ombokningar och diverse bagagetrassel.. Fast det är klart..en minibarcarlsberg och påse Gott & Blandat senare så måste jag ju säga att jag mått sämre. :)

Panta rei allt the way!

"Inne i ett stim", "sjumilastövlar" eller "smooth sailing"... alla begrepp som bra beskriver vad jag känner för tillfället. Vet inte om jag någonsin känt som jag känner just nu, lite som ett barn dagen innan Julafton...jag vill skynda mig att somna på kvällen för att jag snabbare ska få möjlighet att möta nya dagen - som barn, fylld av önskan av hårda paket...nu mjuka, men dock ack så betydelsefulla.

Guten nach, Ssschweden... :)

Sajberspejs-Don Quijote

Ibland undrar jag vad som är viktigast, själva utgången av alla fighter eller är om det är figherna i sig själva som skapar meningsfullhet och tillfredsställelse. Då menar jag inte fysiska handgemäng, utan mer de vardagsslagsmål som vi har med andra ex i form av diskussion, egna parterrlägen som huruvida vi ska gå iväg med sopsorteringen idag eller mer personliga huvudbryderier om livet. Vilar man för en stund i tanken om att det inte är målet som är det viktigaste utan att det är vandringen, hur krokig och backtrackande den än kan verka, är det som verkligen betyder något, så faller alla målbilder och facit om hur livet bör se ut vid vissa tillfällen. Människans utveckling vilar till stor grund på att vi väljer att ordna in oss en samhällsstruktur där vi på olika sätt hjälper varandra att vara så effektiva som vi bara kan. Detta funkar eftersom människan på de flesta sätt är ett flockdjur som inte har några problem med att delegera ansvar, inte ens när det kommer till så viktiga saker som omsorg om våra egna barn eller vård av av släkt och vänner. Allt det positiva vi får ut av denna effektivisering gör att vi, om vi inte jobbar på att inte göra det, förlorar vår indivualitet - vi är fortfarande fria att välja dock sätter kollektivet upp oskrivna regler för hur "livet" ser ut. Dessa kommer för alltid vara oskrivna, men de är ändå svåra att värja sig ifrån, varje tidsålder har sin "norm och trend" - just nu är det sk "lattepäron" som sätter trenden i föräldravärlden (förklaring på begreppet kan ges vid önskan). Jaha, what's your point undrar ni som läser nu... ja, jag vet inte riktigt. Jo, vi skall fortsätta att slåss mot våra väderkvarnar, de fungerar som grundmarkeringar i farleder och blir punkter som vi kan relatera och navigera utifrån. De hjälper oss att förstå var vi är/var för tillfället, de är inte är inte mållinjer som skall tävlas att nås.