lördag 7 mars 2009

Kepslyft

När jag nu åkte till NY så trodde jag att besöket denna gång skulle cementera min önskan/vilja att lämna Sverige för ett liv i USA. Ända sedan tonårstiden har det känts som att det bara är en tidsfråga innan flyttlasset skall gå...och på ett sätt har det fått mig att må dåligt. Jag har liksom alltid känt att det finns något annat, något mer som jag borde göra...någonstans som väntar på mig..jag har alltid i tanke och handling varit påväg någon annanstans...Nu blev det inte så.. Istället för en resa där denna känsla stärktes så fick jag en stark inlevelse om det nog inte allt behöver vara på det viset. Mitt liv finns här, mitt liv ÄR just allting som jag är egentligen är så fantastiskt stolt över att får närvara i och ta del av. Jag besökte en barndomsvän, som jag som på så många sätt ser upp till, som är en ynnest att få ha som vän.. en sådan person där det hela tiden känns som man sågs igår - allt är liksom bara så lätt. Jag har varit hemma två dagar nu..nja, en egentligen. På den tiden har jag hunnit att träffa fler av mina närmaste vänner...och jag inser snabbt att av någon anledning är jag välsignad med att vara omgiven med personer med samma egenskaper som vännen jag just besökt. Nu är det inte så att jag gått och blivit religiös, även om det kan låta så..(vi har diskuterat/dissikerat svenska skenheligheten ikväll..kanske därför inlägget har en smått "andlig" touch..) nä, det känns bara skönt att känna att jag tror att jag trots allt är där jag tror jag är ämnad att vara... Omgiven av människor som ger och låter mig ge, som jag kan vara trygg med att låta mig vara, tycka och känna det som jag för tillfället känner. Det är så jävla lätt att ta saker och ting förgivet, hur slitet det uttalandet än kan låta... Men det är faktiskt ok.. I dagens Sverige är det på något sätt ok att för stunden glömma bort det som ligger oss närmast om hjärtat..för vi är FÖR trygga.. så tycker jag iallafall.. Det är ok därför att jag tror att det är oundvikligt. Livet kommer dock vid tillfälle att påminna oss om vad som vi verkligen värdesätter och bryr oss om..har vi tur så blir det med en försiktig knack på axeln..och är vi inte så tursamma så får vi aldrig igen chansen att personligen visa/säga vad vi egentligen tycker och känner.. Med detta blogginlägg vill jag bara säga till både min biologiska och icke biologiska familj - ni är mitt liv och jag är tacksam att just ni finns i mitt liv.

4 kommentarer:

  1. Anonym12:28

    Johan, detta är andra gången på en vecka som du inspirerat mig! Först var det jobbansökan och nu bloggen. Många är det som tjatat på mig att jag ska börja blogga men har alltid känt ett visst motstånd. Har väl ansett att min inre monolog ska fortsätta vara.. just en sådan. Samtidigt vet jag ju att man efter en urladdning som din här ovanför känner sig ganska lättad. Det är ju otroligt skönt att skriva av sig, jag kanske bara varit lat? :) Hursomhelst, jag ska mog ta tag i saken nu - tack vare dig.

    Kramar från norr!

    SvaraRadera
  2. Anonym14:59

    Du är så klok Johan! Du har kommit till en bra insikt!! Här kommer en kommentar till det, om man står med ena foten i det förflutna och andra foten i framtiden så pissar man på nuet!

    SvaraRadera
  3. Anonym15:00

    så du kom på det,..... skönt :)

    SvaraRadera
  4. Anonym20:05

    hörruuu Johan!
    du skriver ju aldrig innlägg om oss?
    är det inte dags nu? :)
    / emma oxh alla andra i 6e

    SvaraRadera