Coverlover

Jaha!

Då har man gjort första gigget i rule brittania... Återkommer till det, först lite kontemplerande varför det dröjt så med inlägg i bloggen trots att det finns tonvis med stoff...ja, svaret finns väl faktiskt just däri. När man rycks upp med rötterna så befinner man sig för ett ögonblick i ett ingenmansland där man ingenting hellre vill än att känna myllan mellan tårna igen..ett lindrigt chocktillstånd där man plötsligt famnar efter allt som kan innebära eller bidra till trygghet. Som jag tidigare varit inne på så tror jag att vi i "trygghetsvärlden" behöver få känna oss sårbara ibland..och då menar jag inte berörd, utan verkligen omskakad till den grad att syllarna till vår egen existens måste återplaceras...Vi=jag. Nåväl, nu har jag iallafall "hittat fötterna" i min nya verklighet och saker och ting börjar så smått falla på plats. Det är lite kul att när man abrupt flyttar kartnålen till en ny vardag som är helt obekant så innebär en utflykt på en kilometer ett äventyr - för det finns en liten osäkerhet om att man inte skall kunna hitta tillbaka hem. Det är precis där som jag anser att livet levs, i den osäkerheten...för mig finns inte livet i tryggheten i att "allting blir om jag vill att det skall bli"..för mig finns livet utanför tryggheten, i de tillfällen där jag tvingas agera..inte kontemplera. Ordspråket "ignorance is bliss" har faktiskt en sann innebörd..jag menar inte att okunskap slår kunskap - men trots allt ur ett mänskligt perspektiv, där vi är vana att kontrollera utfallet av vår existens så kan det innebära en frihet att låta ödet styra för en stund.

Nuså, lite vardag... Giggade för första gången brittisk mylla ikväll. Långt ifrån fullsatt, men jag tror dock att det i längden kommer att få fler folk till puben än annars skulle vara där - vilket skulle kännas mycket bra. Det slog mig ikväll när jag satt och spelade att jag faktiskt presterar något. Det är klart att jag är medveten om jag sitter och spelar, men jag menar mer att jag liksom får något att hända... Det är lite kutym i Sverige (för oss med sviktande självkänsla) att nedvärdera våra prestationer, dock slog det mig att jag faktiskt sitter i en Londopub och levererar "örhängen" men dock med god kvalitet - jag tänkte: "Fan, jag är bra på det här.." En skön känsla.. Jag har varit ifrån allt som jag känner som hem i en månad nu, saknar JesKarMaPaJoSoFreGePeÖrStoDaChriTobClaAndDavFra något fruktansvärt - men välkomnar saknaden efersom jag iochmed den inser hur viktiga ni är för mig... over and out! //Berghajävel

Testade nytt jobb också, på Oxford Street (tvärgata till men ändå! :))